Enbart anställningsbara har rätt att leva - eller?

Först lite om sammanhanget

Nedanstående inlägg skrev jag ursprungligen för Newsmills pågående debatt om dödshjälp. Jag fick detta svar.

"Tack för välskriven text. Tackar dock nej, just nu letar vi expertkommentarer och artikelskrivare med dirrekt egna erfarenheter av ämnet de skriver om. /KEE"

Det visade sig vara en ny redaktionell policy för hela Newsmill som infördes 2009-03-09  och kallas för "Höjd ambition" se redaktionens blogg: http://newsmill.se/KPML_blogg

Att enbart tillåta "experter" och de som "har direkt egna erfarenheter" är ett utmärkt sätt att förstärka etablerade perspektiv, åsikter och tankar.

Newsmill blev plötsligt en del av Lydnadsmedia - som jag skrev om på Newsmill tidigare denna månad;) http://newsmill.se/artikel/2009/03/05/lydnadsmedia-har-forlorat-sitt-monopol-snart-ar-de-borta

Newsmill har varit unikt genom att sajten som ägs av bland annat Boniers (som äger Dagens Nyheter) har tillåtit fritt tankeutbyte samtidigt som sajten har lockat till sig många läsare via till exempelvis DNs sajt. Tja, det var kanske inte helt oväntat att det inte kunde fortsätta så - men hoppades det gjorde jag. Det var i alla fall kul så länge det varade.

Enbart anställningsbara har rätt att leva - eller?

Av OAF 2009-03-09

Många vill nog ändra sina åsikter och tankar när de väl upptäcker vad det är för mönster de följer.

Vår patetiska ovana

Under sekler har vi i Sverige sluppit stora kriser. Vi har till exempelvis mer eller mindre fegt undvikt den senaste världskriget och vunnit stora fördelar på det. På så sätt kunde vår industri exportera direkt efter krigsslutet. Det har även varit så att statsmakten har varit ohyggligt stark i Sverige.

Nu helt plötsligt när globaliseringen förändrar allt och när Sverige inte längre har några självklara fördelar tittar vi yrvaket ut och blir chockade av att livet är mycket mer än att följa statens regler.

Självfallet blir detta nymornade och fumliga tillstånd särskilt tydligt när riktigt svåra frågor kommer upp.

Den pågående debatten om dödshjälp tydliggör vår hjälplöshet och belyser att många försöker att ty sig till den starka statsmakten med krav på lagar och regler.

Att en läkare måste välja vilket liv som ska räddas i en akut situation är inte detsamma som att det alltid ska finnas regler som avgör vem som ska leva.

De som är uppfostrade med att liv är detsamma som att lyda regler kan inte så lätt greppa denna skillnad - men skillnaden är gigantisk. Hårddraget handlar det om skillnaden mellan fascism och demokrati.

Vad som vanligen inte kan förstås (särskilt i Sverige) är att hela livet kan ses som en ständig övning i att fatta beslut. För det är just denna mänskliga förmåga som stat och skola har dolt.

Den stora skillnaden mellan att följa lagar och regler och att fatta självständiga beslut är att självständiga beslut kan ta hänsyn till komplexa fakta och nytillkomna uppgifter. Med andra ord lagar och regler är klumpiga och leder vanligen fel jämfört med självständiga beslut.

Det är även så att rutiner och regler ger en falsk säkerhet - på samma sätt som att nazisterna var/är övertygade om att det är/var rätt att döda de som avvek från det nazistiska idealet.

Du kan till exempelvis jämföra mellan en soldat som bara ska lyda och elitförband. Vanliga soldater ska bara lyda medan kommandosoldater eller fallskärmsjägare SKA fatta självständiga beslut. Att lyda är helt enkelt inte tillräckligt effektivt.

Tidigare var medborgare som lydiga infanterister medan nu måste alla ha en elitkompetens för att klara av komplexa eller svåra situationer.

Att det inte längre funkar med att bara lyda och omedelbart bli lycklig tydliggörs när vi ska tala om meningen med livet.

De som är kvar i att leva är detsamma som att lyda blir tvingade att se döden som något som kan behandlas bort med hjälp av tydliga regler.

Med andra ord den pågående debatten om dödshjälp röjer inte bara tabun om döden den röjer även tabun om livet.

Lagstiftning - från blind lydnad till demokrati

Att det finns lagstiftning som anger ramar är en sak. Men sedan måste människan fatta beslut som bygger på mängder av komplexa fakta. Det enda vettiga är därför att vi får stöd genom att följa de ramar som tidigare domar ger.

Det är därför utmärkt att barnläkaren som nu är häktad antagligen kommer att ställas till ansvar i domstol.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att svensk lag (vilket inte är detsamma som lagboken) håller på att omdefinieras från att staten har varit den enda lagstiftaren till att vi håller på att få en rättsskipning av europeiskt tradition.

Det blir till exempelvis allt vanligare att medborgare stämmer staten vilket tidigare var otänkbart i Sverige.

Det innebär att de omvälvningar som ägde rum på kontinenten under artonhundratalet och som reglerade makten mellan stat och medborgare nu kommer till Sverige lite smygande.

Eftersom det inte är frågan om en helt öppen förändring blir många förvirrade.

Att det är en nästan dold process beror nog på att det är lite skämmigt att tala om hur det har varit. Men tack och lov är vi med i EU och processen har kommit en bra bit på vägen.

Tidigare var livet detsamma som att lyda eller följa riktlinjer för att bli "lycklig"

Första gången jag på allvar insåg hur viktig lydnad var för uppfattningen om meningen med livet var i efterdyningarna av det omtalade reportaget i Svenska Dagbladet: På väg till sista vilan, 17 december 2006, Som i text och bild visar resan till en frivillig död. Finns på: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_379474.svd

I denna artikel är argumentet för en självvald död så här:

"Han ser döden som en befrielse. Befrielse från "den där djävla sjukdomen" som hindrar honom att leva ett värdigt liv. Befrielse från smärtan och plågan att inte kunna göra sig förstådd, inte kunna äta och dricka själv. Inte köra motorcykel, inte bilda familj, inte resa och se världen. Allt det han drömde om en gång."

Det obehagliga var att debatten som följde handlade nästintill uteslutande om det var rätt eller fel att administrera dödshjälp. Frågan - VARFÖR?- dödshjälp överhuvudtaget sågs som en utväg fanns inte med.

Återigen är det på samma sätt i den nu pågående debatten. Frågan - Varför?- finns bara med lite i kanten.

När liv enbart är frågan om att lyda eller följa politiska beslut blir livet givetvis torftigt eller meningslöst så fort det inte går att följa idealen.

Men varför skulle mänskligt liv vara det samma som att vara anställningsbar? Eller bättre uttryckt: Varför ska enbart den som uppfyller ett antal politiska krav ha rätt att leva?

Det räcker med att inse att mänskligt liv kan vara att ge möjlighet till ytterligare en tanke, till ytterligare en dröm, till ytterligare en känsla - och blir bilden helt annorlunda.

Men visst är det svårt att se livet så i en tradition där livet bara har varit subjektivt trams som inte stärker den viktiga produktionen av stål och betong.

För mig handlar därför den pågående debatten om dödshjälp egentligen om att allt fler böjar att inse att livet inte längre är det samma som att följa den statliga propagandan.

Till sist

Eftersom det är få som säger det tar jag det en gång till: Det räcker med att inse att mänskligt liv kan vara att ge möjlighet till ytterligare en tanke, till ytterligare en dröm, till ytterligare en känsla - och blir bilden helt annorlunda.

...

För ytterligare perspektiv läs gärna denna artikel från den brittiska tidningen Telegraph: Named: the baby boy who was Nazis' first euthanasia victim.

http://www.telegraph.co.uk/education/3319981/Named-the-baby-boy-who-was-Nazis-first-euthanasia-victim.html